Ännu en person som fördes bort på den blå bädden idag, börjar känna kalla kårar genom att närma mig avdelningen. Dagarna går och man får speciella "band" med vissa av patienterna, sen nästa dag finns dem inte kvar. Det tär på en samtidigt som man får en wake-up-call om hur skört livet är. Hur fort allt kan ta slut, vilka man lämnar kvar efter sig samtidigt som livet bara fortsätter som om ingenting har hänt...

Snart är första arbets veckan slut, fort det går... Känns rätt gott ändå och få rullning på benen igen. Ska börja träna igen nästa vecka, försöker äta nyttigare. Har lite som mål att känna mig nöjd med mig själv till julen. Helvete vad svårt det är att bryta ett mönster när jag vill men kroppen skriker efter annat.

Idag har jag gjort absolut ingenting, och det känns riktigt gott. Men börjar känna att det kryper i kroppen så ska ta tag i den där stora tvätt högen och göra lite nytta. Sen ska jag ägna några stärkande tankar åt min kära vän ;) SPÄNNANDE!

           
    ________________________________________________________________

                                       Never say never