Har hållt mig borta från intranätet ett par dagar, har mer eller mindre sovit bort mitt liv. Hoppades på att inte vakna vissa stunder, just för att slippa tänka, slippa känna, slippa finnas. Men jag vaknade, jag tänkte och jag känner... Jag känner hela tiden. Sachi är väldigt dålig och mitt hjärta gör så fruktransvärt ont just nu. Känner jag har en stor tung sten över bröstet och jag vet inte när det kommer att kännas lättare, om det kommer kännas lättare... En lång väg framför oss och vägen har knappt blivit till en stig... vägen har precis början skissas på. Jag känner att jag bara skulle vilja springa ut i det tomma intet men jag vet ja måste hålla mig stark. Det gör ont, lite för ont.

Så mkt på en och samma gång som får tankarna att strömma, känslorna att spöka, huvudet att sprängas. Ord som upprepas, tankar som tar kål på mig... Jag orkar inte mer. Att vara stark är väl att inte ge upp, att fortsätta hur jobbigt det än är? Eller är det att gå vidare?

Jag drunknar i mig själv....

I'm searching for answers
not given for free
They're hidden inside, is there life within me?